30 års kris?

Funderar starkt på om jag har en, för jag tänker för mycket och undrar för mycket just nu. Men isåfall har den smugit sig på mig rätt så duktigt! Därför att jag har trott att om man får en så vet man om när den kommer och inte bara vaknar upp en dag och "shit, jag jar en 30 års kris!" vilket jag typ gjort nu... Varenda jävel gifter sig, får barn eller förlovar sig. Och jag har inget av det, lever ihop med en kille som inte vet om han vill ha fler barn, om han vill gifta sig eller något annat. Man lever ganska mycket i ovisshet då! Vart ska vi nånstans med oss? Jag tycker det är en berättigad fråga utan att på något sätt kasta skugga på oss och det vi har nu.
Alla verkar så himla nöjda med sina jobb och sina utbildningar, jag vet knappt från dag till dag. Det är som en jävla berg och dalbana och jag hänger inte med i svängarna utan jag åker ur den där himla vagnen varenda gång vi passerar en kurva. För att inte ens prata om utbildningar, jag är 29 år och känner att det är försent för mig att läsa, men så är det väl inte? Man ska väl göra saker i den ordningen som man själv kan klara av det? Hitills har jag ju inte vetat vad jag vill bli eller om jag kan. Kanske därför kommer det bli bättre om jag läser något nu?
Åh jag är så trött på mig själv och mina funderingar!

Jag har en 30 års kris, men har hört att sprit, kvinnor och droger löser det mesta så jag håller mitt hopp till det.
Pussiluss på er alla