Vi slåss i det oändliga, för något som vi inte ens kanske vill ha

Så känns det ibland iallafall, som om vi slåss och slåss men vi vet inte för var. Oftast står man ändå där med tomma händer och tom blick och undrar "varför".
Jag har dock lärt mig ett nytt trick, "tänka på mig själv". Men åh tänker ni, det är väl ändå inget nytt, men johohodå kära vänner, det är det. Iallafall för mig.
Jag har som oftast gått runt och tänkt på alla andra, hur de mår och vad de vill, men nu slog det mig precis för någon vecka sen. Men vad vill jag då, vad mår jag bra av och vad vill jag.
Efter det har livet blivit lite enklare att leva, svårare att försöka stå emot impulserna att gå tillbaka, men desto lättare att komma över jobbiga hinder och undvika jobbiga siutationer.
Så nu kära vänner ska jag gå ut och älska världen, och världen ska älska mig. Och visst faan ska jag bli mamma, klart som tusan jag vill bli det, dumheter att tro något annat. Kanske inte just nu, men jag vill det någon gång. Och tyvärr kommer jag aldrig ändra mig på den punkten. Fisan - du vet vad jag menar :) Pussiluss på er alla