Manligt och kvinnligt och familj

Det är intressant det här ändå med manligt och kvinnligt beteende, tänkande, agerande osv
Jag har alltid trott att det på sikt ska lösa sig, att ju äldre man blir så lämnar man det gamla bakom sig, mognar och får ett "riktigt" förhållande
Efter 30 år på marknaden, diverse olika krossade förhållanden bakom mig och en hel drös med väninnor runt mig så inser jag. Nej, så är det inte!
Män är från Mars och kvinnor är från Venus och så är det bara, kommer alltid vara och det är bara att gilla läget
En mycket, mycket trevlig tjej sa till mig i måndags "man kan aldrig ändra på någon annan, men man kan ändra på sig själv och sin egen inställning"
Jag som tillhört sorten som alltid sagt "jag tänker inte ändra på mig" förstod direkt vad hon menade ändå
Nej, jag behöver inte ändra på mig själv, men jag måste titta på saker och se om jag kan ändra inställning till vad jag ser
Tjejen ifråga fortsatte med att säga "man får ställa sig frågan, är detta något jag kan leva med, eller kan jag inte leva med det. Utefter sitt svar får man sedan välja hur det blir"
Oftast så tror jag att vi kommer fram till att vi kan, annars skulle vi väl inte stanna där vi är?
Summa summarum, jag har nu under ett par månader fått både gehör och jakande på att alla vi har det likadant, vi klagar på ungefär samma saker och vi blir besvikna för samma saker
Så jag ställde mig frågan, är det tillräckligt illa för att jag ska gå, eller tillräckligt bra för att jag ska stanna
Jag kan inte ändra på de jag valt att ha runt omkring mig, familj är familj, men jag har valt att ändra mitt synsätt på dem för att jag bättre ska förstå dem
Nu förstår jag dem, så självklart var mitt svar

Det är tillräckligt bra för att jag ska stanna

Over and out :)